Ego

Vovva, det är jag det2007-08-15

Lite äldre tonåring har jag kallats. Ganska trevligt med en sådan kommentar. Till sinnet anses jag nog tillhöra ungdomstiden, att sedan åren har hunnit och runnit iväg en bit det får man leva med. Man har ju inget val.

Hur fick jag mitt nick? Det nicket föddes någon gång 1995-96 då jag höll till en del på IRC (chatt). Jag hade ett annat nick först, men så behövde jag byta pga diverse omständigheter och en efterhängsen typ. Jag funderade lite och kom på att de jag ville fortsätta ha kontakt med visste att jag hade hund så då var det bara att fixa till något som passade på mig. Och så blev det Vovva. Det har nu blivit så inarbetat att jag inte kan byta det, samt att många känner mig som Vovva och till och med kallar mig det i verkliga livet. Med andra ord – det får hänga kvar ett tag till. Jag kommer säkert att sitta i min stuga när jag blir 102 år och fortfarande kallas för Vovva.

Jag är född i Hälsingland 1958. Efter det har jag flyttat ganska många gånger:

Stockholm, Hudiksvall, Matfors, Sundsvall, Vidsel, Ljungsbro, Linköping, Gävle, Linköping, Lindome, Linköping, Ljungsbro, Sala och 2000 flyttade jag till ett hus på landet utanför Norrköping.

Jag kommer att flytta igen. Vart och när är inte klart, men det kommer att ske inom 1-1,5 år. Jag och min karl ska separera. Jag kommer att bo kvar i huset tills det är klart för försäljning – tomten måste fixas, lite allmän uppiffning av interiören, garaget ska isoleras klart och några småsaker till. Sedan ska det säljas. Ex sambon (ja, vi delar fortfarande tak) ska flytta till Dalarna. Han har fått ett nytt jobb där och drar från orten.

Uppdaterat: 2007 – Jag har flyttat. Nu bor jag cirka 25 km söder om Linköping. Har fått tag på ett jättetrevligt ställe och här tror jag att jag kommer att trivas. Ex sambon flyttade till Dalarna i augusti och jag flyttade hit till det här stället i oktober.

Min kropp har spökat lite för mig under många år. Två diskbråck med följande operationer, Fibromyalgi och Morbus Dercum har satt sina spår. Senaste bakslaget kom 2004 i januari. Jag ramlade och slog mig så illa att höger ben nästan blev helt bortdomnat. Detta på grund av att höften och kotorna i ryggen fick sig en rejäl kyss. Jag var i stort sett sängliggande i 10 månader innan jag fick komma till Smärt- och Rehabcentrum i Linköping. Där fick jag lära mig att hantera smärtan samt att jag fick utprovat och insatt bra värkmedicin. Och så kunde jag vända den onda cirkeln och ta mig upp på fötter igen och börja träna för att kunna fungera i vardagen. Härligt!

Annonser
%d bloggare gillar detta: