Hundstölder

Hur i hela fridens dagar vågar man binda sin lilla hund utanför en affär? Det är knappt att jag som har schäfer törs det numer. Förr, för länge sedan, vågade jag det korta stunder och med en av mina hundar. På något sätt så var det lugnare att binda upp honom än någon annan jag haft.

Aftonbladet - Kvinna stal chihuahuaI Aftonbladet läste jag om en kvinna som bundit sin hund utanför en affär och fick den stulen – i och för sig av en mycket klantig tjuv – hunden kom tillbaka till sin ägare ganska snabbt. Men ändå – Hur vågar man? Vad tänker man på? Tänker man över huvud taget något alls?

Jag har blivit ”tvungen” att binda upp min nuvarande hund utanför en Pressbyrå på en tågstation någon gång. Men gissa om jag hela tiden höll ett öga ut genom fönstret så jag skulle se vad som hände. Jag sprang in, kollade hur många det var i kö, tog det jag skulle ha och ställde mig vid dörren i väntan på min tur i kassan. Sprang sedan fram till kassan och talade om varför jag var så ”nervig”, ställde mig sedan så jag kunde se ut medan expediten fixade några grejer som jag ville ha extra. Jag låter verkligen vansinnigt hysteriskt. Normalt är jag inte så hysterisk av mig, men det kan hända att det går någon förbi och tar tillfället i akt.

Allt gick bra, men usch, tänk om hon hade blivit stulen – hemska tanke. Eller om någon gjort henne illa på något sätt, bara för att jag lämnade henne ensam en stund. Jag gillar inte att det har blivit så hemskt i samhället att vi inte kan få ha våra egna saker ifred, att så många inte kan skilja på mitt och ditt, att de inte har någon moral i kroppen.

Nej, tacka vet jag gamla goda tiden när man kunde lämna sin dörr olåst och folk kom hem med det man tappat eller glömt och lämnade tillbaka det. Idag skulle man utan att blinka sno åt sig det man ”hittar” på stan. Ytterst få lägger två strån i kors för att återbörda något som tillhör någon annan.

Handen på hjärtat – skulle du anstränga dig för att en person skulle få tillbaka något den har tappat? Till exempel ett halsband med en berlock där det finns ett foto i. Skulle du försöka leta reda på personen i fråga eller gå till polisen med det? Eller skulle du låta det ligga och hoppas att någon annan tog hand om det? Eller….. skulle du pilla ur fotot och ta halsbandet själv?

Vardagens Värde VäderVarierar

Vardagen vill inte vara mig till lags alltid. Vädrets makter irriterar mina ben och leder. Detta med väderomslag, från lågtryck till högtryck och tvärt om, gör att jag känner av alla benstumpar och leder. Ända utifrån fingertopparna upp till nyckelbenen och från tårna till bäckenkammarna. ***** här kommer en lång rad av svordommar *****

Jag har frågat läkare om det är någon som vet, känner till, kan tipsa om någon typ av läkemedel, naturprodukt eller vad sjutton som helst, som kan hjälpa oss ”väderhäxor”. De jag har råkat på verkar helt oförstående och fattar noll känns det som.

Kanske de fattar vad jag menar, men vill inte erkänna det eftersom de inte vet, kan eller känner till något. Snacka om bakvänd stolthet i så fall.

De senaste veckorna har varit helt hopplösa. Dag 1 har jag ont för att det är på väg att bli lågtryck, dag två ännu ondare då det är på väg ner, dag tre djupdykning, dag fyra lugnt eftersom det är stabilt, dag 5 börjar det igen då det är på väg mot högtryck osv. Eller så går det fortare än så, hela cykeln på 2-3 dagar. Om det ändå ville hålla sig på ett och samma lufttryck i några dagar i sträck skulle jag vara glad. Att få ett par dagar utan vädervärken vore ett par sköna dagar.

Molnformation

Bilden kommer från Lasses blogg

STRUL

Nu har jag flyttat men tyvärr så har allt strulat till sig – Telia och Glocalnet har tillsammans lyckats fixa så jag kommer att vara utan uppkoppling i 10 dagar. Just nu så lånar jag en dator hos min bror och svägerska.

Återkommer när linan börjar fungera igen.

Av alla djävulstyg som kan……

Av alla djävulstyg som kan hända så hände en sak nyss som inte får hända dagen innan en husvisning.

Glaset på ugnsluckan sprack och ramlade ner i tusen och en bitar. Vansinnig många bitar blev det. Och så är det lördag till råga på allt. Var köper man en ny ugnslucka en lördag?

På något sätt så blev det en spänning i glaset och efter att karln hade gjort ren den så – pang – den exploderade.

Vad ska hända mer innan morgondagen är till ända?

Viktigheten

…… och så är viktsidan uppdaterad.

Jag borde vara glad, men ….  Livet är inte alltid till full belåtenhet.

Just nu har jag inga planer, det finns inget bestämt, min framtid är totalt oviss. Jag vet inte vad som kommer att hända eller var jag ska bo. Det enda som är säkert är att det ska vara visning på huset som ska säljas. Visningen är i mitten av september, men sedan har jag ingen aning om när det blir sålt, när jag måste flytta eller om huset över huvud taget blir sålt.

Snacka om att leva i blindo.

Konsten att sova

Konsten att kunna sova en hel natt, ostörd och ovaggad, tar man tyvärr alldeles för liten notis om. Man tar det för givet att så ska det vara. Ända tills den dagen kommer när hjärnan och kroppen spelar en ett spratt. Att somna och sedan kunna ha hjärnan tillräckligt avslagen för att fortsätta sova natten ut skulle vara så skönt. Jag har de senaste månaderna haft svårigheter att somna. Nä, fel. Somnar gör jag och det väldigt lätt också, men jag vaknar igen. Det tar någonstans mellan 5 och 10 minuter, sedan vaknar jag av att lampan lyser. Då lägger jag undan bok och glasögon och släcker lampan, lägger mig tillrätta för att sova och så… pling!!!! VAKEN.

Jag ligger då ett tag och väntar, försöker tömma skallen på alla tankar som rusar runt och stör mig, men se.. lögn i helvete. Efter ett tag tar jag upp igen där jag slutade senast, lampan tänd, boken i näven och glasögonen på näsan. Läser igen ett tag, allt från någon minut till ett bra tag. Så känner jag igen att nuuu, nuuu är jag på väg att somna. Jag lägger undan bok och glasögon och släcker lampan… pling!!!! VAKEN.

Skulle jag råka somna och sova ett tag, vaknar jag efter cirka en till en och en halv timme igen. Jag blir tokig.

Förbannade, förbrömmade, förbenade drömmar som väcker mig. De är inte trevliga drömmar precis. Vill väl inte kalla dem mardrömmar – jag jagas inte av några monster – men fy så jobbigt det är.

Ska man gå upp och sätta sig så här och slöa vid datorn? Ska man ligga kvar och vänta, vrida på sig, ligga och spänna sig och få ont i muskler och nacke? Vad ska man göra?

Jag brukar ligga kvar, ta min bok och läsa mina rader, somna och sova ett par minuter. För att sedan upprepa allt igen. Totalt blir det ju lite sömn i alla fall, även om det inte blir så långt och mycket. Men nu i natt gick jag upp, ut på trappen, rastade hunden, rökte en cigarett och satte mig sedan framför datorn och spelade lite Betapet ute på nätet. En match orkade jag med. Jag förlorade stort, men det var ju inget konstigt, koncentrationen är inte den bästa.

Vad ska jag göra nu? Gå tillbaka till sängen kanske? Ett par minuters sömn till skulle inte skada.

Nu har jag fått gnälla och klaga lite – det kanske går lättare att sova nu – håll tummarna för mig.

Dåligt med bloggandet

Just nu så är mitt liv inte så kul att man vill berätta om det. Det skulle bara bli långa tråkiga litanior om trista saker. Därför låter jag bli. OM det händer något kul eller om jag ser något som är värt att blogga om så kommer det att skrivas här, det är säkert. Men just nu så ska jag bespara er mina triststorys.

Stor byst och bh-inköp

Jag har varit ute och letat efter en ny BH. Delar av följande text har jag tagit från min hemsida – där säkert inte lika många läser som här 😉

Att gå ner i vikt och behöva köpa nya kläder

Att köpa kläder har faktiskt blivit riktigt roligt. Det har det inte varit på många år. Ja, inte BH då, det är inte kul. Jag har blivit mindre runt själva bröstkorgen men kuporna har inte minskat. Detta innebär att det inte finns storlekar till mig. Jag har gått från 85 till 80 i omkrets, det är helt OK. Men att behövt DD i 85-storleken gör att jag behöver minst E i 80-storleken – och det är det hopplöst att hitta i vanliga affärer till överkomliga priser. Jag vill inte gå till BH-butiken Special och inhandla svindyra BH-ar, speciellt som jag troligtvis (förhoppningsvis) måste ha ännu mindre om ett tag igen. Jag vill inte heller ha den typen av BH som normalt finns i de storlekarna. De är alldeles för fula, fel form, fel fel fel. Jag vill bara inte det.

I går var jag in och försökte hitta en ny tuttpåse – jag letade som sjutton …. efter mycket om och men hittade jag i alla fall en 80 DD i den sorten jag vill ha. JAA, glad i hågen jag sprang in i provhytten och klämde in mig i påsarna – ja just det du läste rätt, klämde in mig. Den var alldeles för liten i själva kupan. FAAN. Jag blev så sur och stött och irriterad så jag hängde bara upp skiten och gick därifrån. Jag får göra ett nytt försök när det inte är så varmt och när jag har mer tid och ett bättre humör.

Jag var på Lindex. De har nämligen en BH-sort där som jag gillar, en som går att ha utan bh-banden, som sitter uppe ändå och som tillråga på allt är skön. Jag har en sådan i en större storlek sedan förut. Nu ska jag tillbaka till Lindex om någon dag och botanisera bland BH-arna. De brukar ha bra sortiment – även för oss med stor kupa. Om inte det fungerar där så får jag gå till KappAhl, HM eller Åhlens. De två senaste, har det sagts mig, ska också ha bra storlekar för större. Jag vet inte än – det får tiden utvisa.

Hur kan det komma sig att de snygga, fräscha, lite sexiga underkläderna inte kan finnas för oss lite större kvinnor? När man har hittat någon snygg BH, t.ex. en slät som man kan ha under t-shirt, ja då finns de inte i passande storlek. Oftast är det max 75 C som finns och det är ju liksom bara ”pygmeer”. Nu överdrev jag lite, men ibland känner man sig som en jätte när man tittar på storlekarna som finns tillgängliga.

Jag har pratat med expediter och till och med en inköpare på ett varuhus, och till och med de är trötta, förvånade och ledsna för att det inte finns snyggt i stora storlekar. Så det är oftast inte varuhusens, butikernas fel – det är tillverkarnas.

Finns det något vi härligt stora kvinnor kan göra för att förändra tillverkarnas policy och kvinnosyn?

Fet eller inte?

SvD har en artikel, Gå inte på bluffen om BMI-fetman, som i vissa avseenden kan få en att bli lite rädd. Vad gör de med oss? Det är speciellt i andra stycket som man börjar fundera…. ”sänkte överviktsgränsen från ett BMI på 27 till 25.” Vi blir längre, äter bättre, motionerar mer och så helt plötsligt så är mängder av människor överviktiga. Bara så där, över en natt. Frågan ställs då: Vem bestämmer hur vi ska vara? Läkemedelsfabrikanterna? Läkare? Vi själva? Modeindustrin?
Visst, jag är fet, jag har högt BMI, jag väger mycket, jag har bilringar och stor bak. Men alla dessa människor som i mina ögon ser fantastiska ut, de som tycker att de är feta bara för att de har ett eller två kilo ”för mycket”. För mycket enligt vem? Modellstandarden?

Det är jobbigt att höra tjejen som är 168 cm lång och väger 60 – 62 kg säga att hon tycker sig vara fet. Vad ska då inte hon tycka om mig? Hon säger ”Jamen, du är väl inte så fet” och så klagar hon på sin vikt. Menar hon det eller säger hon så om sin vikt bara för att göra mig medveten om att jag är fet? Ibland känns det så. Ibland känns det så falskt – Tycker hon att hon är fet eller vill hon bara höra att ”Nämen, du ser ju perfekt ut.”

Att gå in i en modebutik och titta på kläder är en pina. Det är egentligen ingen idé över huvud taget, det finns inte storlekar nog stora för att passa mig. Eller för att passa en kvinna över huvud taget. Det är smala spensliga och tonårsliknande trådar som går i och kan ha modekläderna. Största storlek i många affärer är 42-44 (ibland). Oj så stort säger säkert några av er – men se det är inte det, inte nu längre. Vi, människor, har blivit större medan idealet har blivit mindre. Alltså är det fler och fler som inte uppfyller idealet och fler och fler som tycker att de ser hemska ut.

Varför ska det vara så?

Så länge vi mår bra med de kilon vi har, fysiskt alltså, varför ska de då vara fel att ha dem? Största delen av oss som anser oss vara överviktiga/feta har inte några som helst problem med vikten fysiskt. Problemen sitter i skallen, hos klädestillverkarna och inköparna, idealen och industrin. Läkemedels- och modeindustrin.

Jag har fysiska problem av min övervikt eller om det är tvärt om. Mina fysiska problem har givit mig min övervikt, som i sin tur ger mig fysiska problem, som i sin tur ökar vikten, som i sin tur… Jag, och alla i samma sits, vi har rättighet att klaga på vår vikt. Men det får vi inte göra heller, för då kommer det alltid någon och säger ”Jamen, varför bantar du inte då?”

Ha Ha Ha Varför bantar du inte då? Och vad tror då denna människa att vi har försökt med i alla år – gå upp med flit? Dessa människor som kan kläcka ur sig en sådan sak, och de är tyvärr många, måste sakna både empati och intelligens. Eller i varje fall vara helt utan kunskap om något annat, någon annan än sig själv och det som rör den egna personen.

Finns det någon/några som kan så mycket om mat, fetter, dieter, bantningstips och viktnedgång/uppgång som vi överviktiga? Skulle inte tro det. En och annan läkare kanske, men inte de heller. OM de inte är eller har varit överviktiga. Då först har de något att säga och någon som helst förståelse för oss, denna stora grupp av medborgare, som jobbar, kämpar och sliter för att försöka passa in i dagens storlekskrav.

Detta blev en lång och tråkig litania. Men det finns ljusglimtar i samhället i alla fall. Det har dykt upp och börjar dyka upp fler och fler affärer som har kommit på att de flesta inte är tonårssmala hela livet. Vissa är rena XL-butiker andra har delar av sortimentet för oss rejäla kvinnor (som inte behöver springa sick sack i duschen för att bli blöta). Tyvärr är de rena XL-butikerna oftast ganska dyra. De har i och för sig väldigt fina och rejäla kläder, märkeskläder, specialstylade och fantastiska. Men jag har i alla fall inte råd att fylla hela garderoben med så dyra kläder.

Det finns dock två större kedjor, Lindex (Generous) och Kapp Ahl (XLNT), som har mycket bra och prisvärda kläder. Deras kollektioner för större är riktigt bra. Och de blir bara bättre och bättre med åren. Tack för att ni finns.

Värmen och yrseln

Man ska ju inte klaga, sägs det. Men det tänker jag göra i alla fall.

Fy sjutton så varmt det är. Jag lider av värmen. Kanske inte värmen i sig själv, men detta att jag inte orkar göra någon nytta när det är varmt. Bara att gå och plocka grejer som har blivit liggande överallt känns som ett oöverstigligt hinder när det är varmt. Jag blir yr, snurrig och svettas floder. Drick mer, ja jag vet. Jag dricker, mängder av vatten, äter fil till lunch och frukost, låter bli att dricka kaffe på dagen osv. Men lika sjutton så mår jag pyton när det är varmt.

Det skönaste vore att få åka bort, bo på hotell och inte behöva göra något annat än bara vara, koppla av och läsa trevliga böcker. Men se, det går inte. Det finns alldeles för mycket att göra hemma och för lite pengar att hyra arbetskraft för att sedan kunna åka bort själv.

Samvetet då? Detta samvete som gnager och säger åt en att ”DU måste göra ….” och lika sjutton så gör man inte det. Och så får man dåligt samvete för det också *suck*. Vilken ond cirkel.

När sedan regnet och det dåliga vädret kommer, då tycker man inte heller det är speciellt trevligt att hålla på att fixa och dona. Då värker leder och ben bara för att det är dåligt väder.

Jag skulle vilja ha en rejäl dos av ”highspeed”. Något som gjorde att man orkade hur mycket som helst i två-tre dagar. Något som gjorde att man kunde få hemmet och allt runt en att bli tipp topp. Sedan skulle man kunna sätta sig i godan ro och bara koppla av och njuta av ett rent hem och känslan av att ha varit duktig.

Nä, ryck upp dig och låtsas att det är kul. Låtsas att det är kul att städa, att plocka, att dammsuga, att torka golv. Låtsas att det är skönt när det rinner floder i ansiktet och på kroppen. Låtsas att det är skönt när det snurrar och tungan klibbar fast i munnen. Går det?